Olyckan en liten summering

Det som hände mina söner påsken 2008 känns ibland helt overkligt. Det har gått rätt lång tid efter olyckan nu. Det sägs att bearbetning är bra, att tiden läker alla sår och att det till slut är dags att lägga det bakom sig.....

Läs mer i dokumentet "Sammanfattningsvis"

Jag blir så fruktansvärt upprörd!!!

Läser i Norrtelje tidning i onsdags om Håsta kommunala förskola i Rimbo som av Arbetsmiljöverket fått ett föreläggande gällande brister i köksventilation samt förvaring av maskindiskmedel i öppen dunk på golvet. Inspektionen gjordes i januari i år men fortfarande vid uppföljningen i augusti var inte bristerna åtgärdade.

Jag trodde inte att jag kunde bli så chockad och upprörd längre. Det har trots allt gått tre och ett halv år sen barnens olycka. Eller som en kollega och vän sa till mig när hon såg att jag läste artikeln "Å nej, jag som tänkt limma en lapp över så att du skulle slippa läsa det där". Jag nästan skakade. Jag kan säga att jag omgående skrev en insändare till tidningen och den publicerades idag fredag. Vad hjälper hot om vite på 50 000 kr om olyckan skulle hinna före.....

Leva som man lär

"Leva som man lär" finns det ett uttryck som heter. Det kan handla om många områden i livet eller helt enkelt om livet i helhet antar jag. Lätt är det inte alltid. Hur många gånger har man inte hört sig själv säga de rätta orden för att vid ett senare tillfälle upptäcka att man gör helt tvärsemot. Inte är det alla gånger så lätt att hjälpa barnen rätt här i livet heller. Ett barn har inte en vuxens erfarenhet fast ibland har de förvisso en förmåga att veta vad som är rätt och sunt ändå. Jag vill så gärna hjälpa men gör jag rätt och når jag fram? Hur mycket hjärna, förnuft och känslor ska det vara? Älskade barn mamma finns här i alla fall.

En kväll för minnen

Kom på idag att det imorgon är tre år sedan mina barns olycka. Genast far tankarna iväg i en massa olika riktningar. Olika minnesbilder ploppar upp och ingen speciell ordning heller. Precis som det varit lite under åren efter också.

Rätt som det är kan man bli påmind eller komma på något som hamnat lite i skymundan. Det kan vara en händelse jag läst om eller något barnen just sagt som gör att det poppar upp.

Ska sätta mig och skriva lite om det tredje året och försöka sammanfatta resan det ändå varit. I framtiden kommer efterdyningarna att övergå i krusningar på vattenytan för att så småningom försvinna bort mot horisonten.

Jag läser det jag tidigare skrivit, tittar på bilder och känner både sorg och glädje. Minns tillbaka och får tårar i ögonen. Men ändå, vi är här idag. Barnen har kommit i mål efter olyckan.

Gammalt ord - ny innebörd

Att dagarna går fort även i början av nya året är inte att ta miste på. Tillbaka till vardagen, jobb, skola och träningar. Det är i mars tre år sen olyckan som mina söner var med om. Många tillbakablickar har det blivit och förundran över vad vissa perioder har innehållit. Att det var så länge sen men ändå kan kännas som häromdagen.

Idag fick jag frågan om hur det är med killarna. Mår de bra? Är de friska nu? Javisst de mår jättebra. Framförallt nu när den äldste slipper de otaliga sjukhusbesöken. Det är väldigt sällan som det fastnar i halsen eller ja i matstrupen. Är de friska nu? Jo det kan man faktiskt säga. De är opererade och fått nya matstrupar. Skarvarna håller sig öppna och de kan äta normalt igen. De har kommit i mål. De är friska, så friska som de kan bli kroppsligt efter deras frätskador. Visst blir det funderingar och många tankar hos killarna också precis som hos oss vuxna. Det tar tid att bearbeta och alla gör vi det olika. Men javisst killarna är friska.

Ordet frisk har jag knappt tänkt än mindre uttalat under de här åren sen olyckan. Det fick mig verkligen att tänka till när jag hörde det idag. Är det nu livet återgår till det normala!?. Att killarna resten av livet kommer att ha någon form av kontakt med sjukvården är sann. Men hur ofta och vad det kommer att handla om är det ingen som vet. Förhoppningen är att det är stabilt i halsen och att inga åtgärder behöver göras i framtiden. Endast tiden kan utvisa det. Friska ja det ordet ligger riktigt bra i munnen.

Ett underbart besked

Mitt i allt det trötta och tråkiga höstvädret slår det plötsligt om och solen tar kommandot. Med solen kom glädjen över det besked min äldste son fick på sjukhuset i torsdags.

Han har i lite mer än ett och ett halvt år efter operationen kämpat med att regelbundet vidga i halsen. Allt för att skarven vid den nya matstrupen ska töjas och han ska kunna äta som vanligt igen. I januari förra året var öppningen ung 5mm han kunde knappt få isig ens den minsta matbit. I våras började vi ana när läkarna sa att det såg fint och mjukt ut. Det hade inte dragit ihop sig något. Min son och alla vi omkring honom började också märka förbättringen. Under sommarmånaderna har vi knappt märkt någonting och han äter som vanligt igen.

Nu efter ett sommarlov inte bara från skolan utan också från sjukhuset så var det dags igen i torsdags för denna undersökning. Han går så tålmodigt upp tidigt på morgonen när det är dags att åka in till Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna. Håller tummarna för att få komma ner på operation så fort som möjligt. Han blir så hungrig annars. Beskedet när han vaknar kan inte vara bättre. Läkarna kommer lätt ner med ett större skop. Allt ser bra ut och det bästa av allt är att nästa besök blir bara en träff med doktorn.

Är det någon som skiner ikapp med solen så är det just min son Sebastian en av mammas hjältar! Han som alltid månat om lillebror och aldrig med elakheter visat hur orättvist och jobbigt han tycker det faktiskt har varit. Det har gått två och ett halvt år efter olyckan och det här beskedet kommer värma långt in i höstmörkret!

Det har nu gått drygt två år efter olyckan

Om du idag möter Kristian 7 år och Sebastian snart 9 år möter du två killar fulla av energi. Du möter också två killar som är som vilka killar som helst. Busiga och glada. Det är två killar med kämparanda och tålamod. Det är också två killar med en omgivning av personer som även de besitter samma egenskaper. En omgivning, inte bara inom familjen utan även långt utanför, som funnits där med stor omsorg och stort engagemang...

Läs mer i dokumentet "Två år efter olyckan"

Tacksamheten över mina barn

Det går snart inte att läsa eller lyssna på nyheterna längre. Vad är det som händer i samhället? Vad är det för människor som gör alla dessa hemska saker? Varför händer alla dessa tragiska olyckor? Senast idag då en 4-årig flicka omkommit i en bilolycka. Jag kan inte annat än skänka mina tankar till den drabbade familjen. Chock, sorg och förtvivlan är känslor jag väl känner igen. Med den stora skillnaden ändå att jag har mina barn kvar hos mig. Tacksamheten hos mig är enorm. Jag har fortfarande möjligheten att varje dag krama om mina barn.

Glädjen av clowner på sjukhus

Satt och läste på aftonbladet och mina ögon fastnade på artikeln "Sjuka barn finner tröst hos clownen". Eva Westerling jobbar som sjukhusclown på Skånes universitetssjukhus i Malmö och hon och hennes medarbetare blev utsedda till Årets glädjespridare av Malmö stad 2008. Alla ni som jobbar som sjukhusclowner runt om i landet vill jag sända en tanke och framför allt till er clowner på Astrid Lindgrens barnsjukhus på KS i Solna. Ni clowner som kom från Glädjeverkstan gjorde just det spred glädje. Jag håller med om det som sägs i artikeln "Man måste möte barnet – Det går inte ut på att räcka ut tungan och göra grimaser. Det handlar om att möta barnet på en likvärdig nivå, ge det bekräftelse, en omväxling mot den dagliga miljön på sjukhuset. Läkare som undersöker, nålar som sticker, föräldrar som är oroliga, hela den där tuffa tillvaron. " Framför allt barnen men också vi föräldrar fick en paus från allvaret och många stunder av skratt. Tack för att ni finns!

Två år efter olyckan

Tiden går fort och ibland är det nog tur det. Det var påskhelg och vädret idag påminner om hur vädret var då för två år sedan när olyckan hände. Det som hände har präglat mina barns liv och oss runtomkring. Jag är idag mycket glad och tacksam över hur bra det gått. Mina barn är mina hjältar. Riktiga tuffingar!! Lillebror, storebror och storasyster varsin tapperhetsmedalj borde ni få. Kramar till er från mamma.